Resan fortsatte alltså till slut, och lyckan var obeskrivlig. Vi landade i London och precis som alltid kändes det helt rätt och precis som om jag var hemma. Exakt varför, eller på vilket sätt kan jag inte förklara – men det har alltid varit något speciellt med London för mig. Allra första gången var jag där 2014 men direkt blev jag helt såld och skulle det finnas något ställe jag skulle kunna ge upp i princip allt för att flytta så är det dit. Kanske är det dialekten, kanske är det kombinationen av gammaldags men ändå modernt eller kanske är det för att det känns relativt enkelt att vara en rullstolsburen turist där.
Tågen är verkligen inte handikappanpassade vilket vi lärde oss 2014, när vi tog tåget från flygplatsen in till centrum. Turligt nog var det då jag, min manuella "lätta" rullstol och tre kompisar så med hjälp av dem tog jag mig från perrongen och över det nästan halvmeter breda gapet till tåget. Väl i tåget var det väldigt trångt och knappt så min vanliga rullstol kom innanför dörren. Så den här gången bestämde jag och Xena att vi bokade transfer från flygplatsen till hotellet, dels för att jag skulle ha med mig min 150 kgs permobil och dels för att det bara var vi två plus packning. Tyvärr minns jag inte vad bolaget hette, men resan bokades genom Airtours och jag är rätt säker att det var dem som hjälpte oss med transfern och den fungerade jättebra. Vi fick en lite större bil med ramp och det var värt kostnaden.
Men det allra bästa med London måste vara de typiska klassiska taxibilarna som man ser på filmer. Små och gulliga är dem, och jag tröttnar aldrig på att se de svischa förbi. Däremot ska dessa inte underskattas för varenda taxibil i London ska vara tillgänglig för allt och alla enligt deras reglementen (hörde dock av en taxichaufför att dessa regler är på väg att tänjas bort, ytterligare en aspekt i handikappvärlden som försämras! Heja världen!) Alla bilar innehåller en ramp, och trots att min permobil är rätt stor får den faktiskt plats i alla taxibilar! I videon här nedan kan man se hur den fungerar och ser ut på insidan då det är svårt att förklara.
Det kanske ses som en liten grej men det här är ALLT för mig när jag reser. Det finns inget som kan göra mig mer paranoid i resvärlden än möjligheten att ta sig från ett ställe till ett annat! Och inte ens mycket pengar kostar det i London heller. Det är säkert inte lika billigt som att åka buss och tunnelbana men det kostar tillräckligt lite för att jag känner att jag kan åka hur som helst utan att få panik över kostnaden. Om jag minns rätt kanske en kvarts resa gick på 60-80kr lite beroende på trafiken, och är man två personer så är det inte så illa!
Men tillbaka till det viktiga. Vi kommer som sagt fram till slut och vi påbörjar våran resa, men det hann inte gå så lång tid förrän strulet kör igång igen. På kvällen ska jag såklart ladda permobilen för jag vill inte få slut på batteri under semestern, men vad händer då? Jo, laddaren slås ut och slutar helt att fungera och jag har knappt halvt batteri kvar. Om det här hade hänt mig i Sverige hade jag kontaktat hjälpmedelscentralen som har hand om reparationer och liknande, och antagligen skulle jag fått en annan laddare att byta ut den med. Men nu var jag ju inte hemma i Sverige, och jag skulle vara utomlands i en vecka till och att klara mig på en halv laddning kändes extremt omöjligt. Så det första jag gjorde dagen efter var att kolla var permobil i England låg, och jag ringde också och pratade med dem men de fanns för långt bort och ingen möjlighet till hjälp fanns. Men systemet där borta fungerar lite annorlunda och det finns istället en hel del affärer som säljer hjälpmedel direkt till privatpersoner, och några sådanna fann jag runt om i London. Men eftersom min otur alltid ska vara i det extremaste laget så var det mesta stängt, då det var påskveckan och 3 av 5 dagar var röda dagar (även där).
Efter att ha ringt förgäves till många ställen fick jag slutligen svar på ett företag och då dök lite av min tur upp igen. De hade en enstaka laddare av min modell kvar, och de skulle ha öppet till 13 den dagen. Jag slängde mig i en taxi som fanns utanför hotellet och hade turen att troligtvis få en av de trevligaste chaufförerna. Han såg lite skeptiskt på mig och frågade om jag verkligen skulle dit, då det låg en bit bort. När vi kommit in i taxin och började rulla förklarade jag situationen och varför jag behövde åka en timme bort och sedan en timme hem. Och långt blev det, men fram kom vi till slut och jag bad honom vänta medan jag gick in i butiken eftersom vi var mitt i ingenstans i något bostadsområde. Det tog ca 5 minuter att köpa laddaren som kostade ungefär 750 kronor, innan resan tillbaka påbörjades. Den här fantastiska chauffören (som jag tyvärr inte minns namnet på) var extremt trevlig och vi pratade hela vägen, och hade han inte haft en fru där hemma som krävde att han kom hem med en inkomst hade han inte ens tagit betalt av mig sa han. Totalt skulle dessa resor kostat 150 pund enligt taxametern, men han ville bara ha 90 pund av mig när vi återvände till hotellet.
För att illustrera känslan efter den här dagen demonstrerar jag hur jag kände för att spendera resten av dagarna i London;
Hade jag där vetat vad som skulle komma hade jag inte rört mig ur fläcken förrän vi skulle till flygplatsen för att resa hem, men det får bli nästa inlägg.
